Det finns dagar då jag inte störs av att sakerkännslitemeränvanligt
dagar som idag.

jag bestämde mig för att kika på lördagens avsnitt av "så mycket bättre"
och denna gången skulle folket sjunga petters låtar. jag är inget överdrivet
"bigfan" av någon utav artisterna men där låg jag och grät . grät för att det
var vackert, för att människorna blev tagna, precis som jag.
jag grät inte för att det var sorligt. utan för att jag tro mig
ha en relation till just den låten .



livet...

ibland...  överdrivet älskar jag livet, dess natur  -
dess skönhet , något fruktansvärt mycket,
jag älskar människorna i den , människorna med mig .
sådär så det gör ont i hjärtat.

och så kan jag hata den och undrar varför
i helvet någon människa ens vill leva i den..
framför allt jag. livet kan vara något så fult,
naivt , grått och tråkigt... eländigt, ångestfullt . .
men ändå något med så mycket färger.

hur kan något som är så färgglatt - bli så grått?
hur kan det gråa bli så ... vackert igen?


jag skriver ord som kanske ingen fattar, jag skriver om känslor
som tycks vara " livet". jag försöker inte
förstå mig på dom längre. känslorna.
men jag vill att dom skall vara här....orden..så jag kan





spara dom.


ibland älskar jag bara att känna , utan att det är panikartat.
ibland älskar jag bara att gråta och vara ensam , spontant ,
som om jag är fri , som om någon startat en knapp med hormoner
som flödar.
ibland bara älskar jag att känna lycka och gråta  - på samma gång.




jag fick en kommentar... på ett utav mina tidigare inlägg.
"varmpolkachokladmjölk och söndag"
jag har ingen aning vem som skrivit den.
men de va en utav de finaste kommentarer  jag fått på väldigt länge .
det värmer mitt hjärta.



Avslutningsvis citerar jag ett stycke i en utav Petters låtar
ett citat som beskriver mig i allt känslokaos:

Dansar mig trött inifrån och ut
Svettas, gråter och älskar tills det tar slut