jag hymlar inte med att jag är en berg och dalbana .  att jag inte riktigt kan
hantera en del saker jag känner .

det känns som om allt , alltid kommer på en och samma gång.
då det når en gräns då jag inte orkar mer . då jag helst av allt
bara vill ge upp . trots det så gör jag inte det.  men det blir svårare
att leva .  att vara . att få saker och ting att fungera som " vanligt "

såklart finns det anledningar , dessa tänker jag inte delge här , såklart.

jag kryper ihop i sängen och sover  , det hjälper ett tag.
men jag blir inte piggare. snarare tvärtom . det psykiska gör mig fysiskt trött.
och det är väl allmänt känt att det funkar så...


försöker ta ett djupt andetag, och intalar mig själv att allt löser sig,
men det finns saker som ligger utom mitt räckhåll - hur gör man då?
När det ligger och äter opp en inifrån. hur skjuter man de ifrån sig och
låssas som om det inte rör en alls - när det är precis vad de gör?


ibland känner man sig bara så lättlurad, dum och naiv.
både när de gäller vänner, familj,  "pojkvänner" och skolan..


och jag tackar mig själv för egna dumma val - som inte gör någonting lättare!




ha en fortsatt trevlig måndag gott folk.
/therése